År 1973 slog Dagens Nyheter larm om ett parti råttfilé på en restaurang. Historien gick ut på att en person ätit pizza och följande natt vaknade med värk, en råttand hade kilat sig fast i gommen. Polisen ryckte ut och hittade 50 slaktade råttor på pizzerian.

Historien var en sägen, troligen importerad från Storbritannien. Pinsamt för tidningen.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg gav år 1986 ut boken Råttan i pizzan där han samlat 100 moderna sägner. Förutom historien om råttan, den allmänt spridda historien om den stulna svärmodern, om kleptomanen som tuppade av i snabbköpskön men en frusen kyckling i hatten och boaormen i höghusets avloppsystem och många andra.

Folklivsforskare skiljer mellan sagor och sägner. Sagor är lätta att känna igen, de har ett eget språk och egna gestalter: dummerjönsen, prinsessan, den elaka styvmodern, den goda fén.
Sagans inledningsord ”Det var en gång” gör att man genast vet att det som berättas inte är verklighet utan dikt.

Det är mycket svårare att upptäcka att sägnerna är uppdiktade. Sägnen verkar trovärdig för att händelsen lokaliseras till någon bestämd plats och huvudpersonen uppges vara en bekant till en bekant. Berättaren kan också på olika sätt försöka övertyga om att historien är sann. Hen har hört den av en tillförlitlig person, läkare, polis eller myndighetsperson.
Om historien ännu har stått att läsa i media (vilket händer oftare än man skulle kunna tro) blir det i mångas ögon en garanti för att den är sann.
Om åhörarna tvivlar brukar berättaren uppbåda bevis för att händelsen faktiskt inträffat. Det är en plågsam prestigeförlust att erkänna att man trott på en uppdiktad historia. Man kan tvingas att helt revidera sin syn på verkligheten.

Källa: Bengt af Klintenberg, Råttan i pizzan, Norstedts 1986, ISBN 91-1-883192-3