Svenskfinland är en benämning på svenskbygderna i Finland, det vill säga de områden där den svenskspråkiga befolkningen (finlandssvenskarna) huvudsakligen bor.
Svenskfinland omfattar regionerna:
- Nyland, kustremsan i södra Finland mellan Hangö i väster och Pyttis i öster
- Åboland, skärgården sydväst om Åbo
- Svenska Österbotten, kustremsan i väster mellan Sideby i söder och Karleby i norr
- Åland
Förutom dessa regioner, där finlandssvenskarna till stora delar är i majoritet, finns så kallade svenska språköar, större grupper av finlandssvenskar som lever som minoritet i finskspråkiga städer.
Det finns befolkningsstatistik med indelning enligt medborgarnas språk från och med år 1880. Då registrerades 295 000 personer med svenska som huvudspråk. Antalet var störst, 354 000 år 1940. Därefter minskade antalet snabbt framför allt på grund av emigrationen till Sverige. Antalet svenskspråkiga finländare som flyttade till Sverige på 1950, -60 och -70-talen uppskattas till 50 000 personer.
Då emigranterna till största del var unga personer i arbetsför ålder blev den kvarvarande befolkningens åldersstruktur ofördelaktig. Man förutspådde därför att minskningen skulle bli snabbare och jämförde den svenskspråkiga befolkningens utveckling med ett krympande isflak.
Så illa har det inte gått – isflaket är ungefär lika stort nu som år 1880 eller 2000, men sjön har blivit större då den finskspråkiga befolkningen mer än fördubblades under 1900-talet. Andelen svenskspråkiga var 5,3 % år 2015 mot 14,3 % år 1880.
| År | Svensk- språkiga | % av hela bef. |
|---|---|---|
| 1880 | 294 900 | 14,3 |
| 1890 | 322 600 | 13,6 |
| 1900 | 349 700 | 12,9 |
| 1910 | 339 000 | 11,6 |
| 1920 | 341 000 | 11,0 |
| 1930 | 342 900 | 10,1 |
| 1940 | 354 000 | 9,6 |
| 1950 | 348 300 | 8,6 |
| 1960 | 330 500 | 7,4 |
| 1970 | 303 400 | 6,6 |
| 1980 | 300 500 | 6,3 |
| 1990 | 296 700 | 5,9 |
| 2000 | 291 700 | 5,6 |
| 2010 | 291 100 | 5,4 |
| 2015 | 290 600 | 5,3 |
| 2020 | 287 900 | 5,2 |